LT

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.1656699-cykel-hakan-framme-i-gibraltar

 

 

Annonser

Leendet

Precis som förväntat så vaknade jag ganska tidigt igår, den sista dagen på resan. Jag visste att jag hade ca 5 mil kvar till Gibraltar och det var svårt att inte le när jag packade ihop mina saker och hoppade upp på cykeln en sista gång. Det slog mig då att leendet funnits där mest hela tiden. Kanske inte så att jag cyklat runt med värsta collgatesmilet jämt, men känslan inom mig kan jämföras med att le. Jag har njutit av varenda tramptag, varje meter, varje backe och ja även varenda vindpust. Jag har känt sån glädje när jag mött så fina människor längs med vägen. Människor som visat sådan vänlighet, gästfrihet och medmänsklighet. Det har helt enkelt varit en fantastisk upplevelse att färdas genom Europa på cykel. Jag har nog faktisk aldrig mått så bra.

5 mil går ju som på rutin numera så jag lät tankarna få gå igenom vad jag varit med om lite till. Jag efterfrågade kontraster på den här resan och det har jag minsann fått. Jag startade i -24 grader på en skoterled. Långsamt mötte jag våren, fick se hur jokkar och sjöar sakta men säkert tog makten över isen och på nytt började porla. Jag mötte övervintrande fåglar på väg norrut igen och snart var deras sång en ständig följeslagare på min resa. Snart slog även knopparna ut och väl på kontinenten så kom våren rusande. Tulpaner, syrener och blommande häggar spred ljuvliga dofter och avslöjade så smått vad som väntade härnäst. Sommaren väntade och sommaren kom. På bara ett par dagar cyklade jag från våren och in i sommaren. Solen värmde min skandinaviska hud och jag log ännu mer! Ett hudbyte senare var jag härdad och med ny färg och nya fräknar sög jag åt mig av det skinande ljuset. När man inte tror att det kan bli bättre så kommer det något blått och påminner om att det kan det visst bli. Något blått, även kallat Medelhavet, väntade på mig och väl där fick jag omedelbart känna på dess kraft. Havet mötte mig med vågor höga som hus. När jag väl hälsats välkommen så la sig lugnet och jag kunde snart få känna vattnets svala men stärkande näring runt min kropp. Jag log om möjligt lite till. På stranden väntade disktrasan, min följeslagare i vått och torrt. Mest vått får jag väl säga för det är ju då den kommit till användning, denna multifunktionella uppfinning. Jag kan ju inte tänka tillbaka på en sån här resa utan att minnas alla höjdmeter som jag trampat mig uppför och rusat utför. Nej, jag vet inte hur högt jag klättrat men jag är säker på att Everest inte räcker som jämförelse. Jag har sagt det många gånger men det tål att upprepas. Jag är som gjord för berg. Till fots, klättrandes eller på cykel spelar ingen roll. Det är i bergen jag hör hemma!

5 mil är som sagt ingenting och snart blev jag tvungen att fokusera på nuet. För det var nu det skulle ske. Jag skulle in i ett sista land på denna resa. Ett miniland i landet. Det var en märklig känsla att komma in i Gibraltar eller lilla Storbritannien som det faktiskt är. På ett ögonblick cyklade jag från tapas och cerveza till fish and chips och en pint. Poliser i roliga hattar smålog lite åt cyklisten när han frågade vart vägen upp till toppen av Klippan var. It’s to steep to climb with a bicycle, but it starts over there, fick jag till svar. Poliserna hade rätt i att det var brant, men inte för brant. Jag mötte gående på väg ner som med uppmuntrande kommentarer pushade mig upp, upp, upp! Svetten sprutade, hjärtat pumpade och jag,… ja jag log! När jag tog sista tramptaget upp till den högsta punkten så kunde jag inte se nåt. Trist att inte kunna uppleva utsikten hann jag tänka innan det slog mig att jag blundade på grund av all svett som runnit in i ögonen. Någon minut senare kunde jag slå upp ögonen och ta in allt det vackra som man bara kan ta in på ett ställe likt detta. Jag stod visserligen på toppen av klippan men jag hade cyklat dit.

Även om Bike For Ghana är slut så fortsätter arbetet med barnhemmet i Ghana. Min cykelprestation kan inte jämföra sig med det arbete som Elina och Mikaela utför. Listan på vad dessa tjejer har åstadkommit skulle kunna göras väldigt lång, men det handlar i slutändan om att hjälpa barn till en bättre framtid. Barn som inte har någon eller något att förlita sig på. Barn som kanske inte skulle överleva utan deras arbete. Men Elina och Mikaelas arbete skulle inte vara lila framgångsrikt om det inte fanns så många fantastiska människor som är med och bidrar. Generösa människor som via sina hjärtan öppnar sin plånbok och skänker en slant. Det spelar ingen roll hur mycket pengar det handlar om för varje krona är viktig. Jag hoppas att jag har lyckats med det som var huvudsyftet med den här resan, nämligen att sprida information om arbetet med barnhemmet i Ghana. Jag vet att det är en hel hög med människor som följt mig på resan. Det har varit otroligt kul och peppande att läsa alla kommentarer och fina ord. Cyklingen hade inte varit lika rolig utan er alla. Tack! Det är också många som valt att ge ett bidrag till barnhemmet. Jag kan inte tacka er nog! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det! Tillsammans kan vi göra stor skillnad för många barn. Vill ni följa arbetet med barnhemmet och se hur ni kan bidra så är det bara att surfa in på http://www.barnhemmetighana.se

Tusen tack till er alla!

20120508-204125.jpg

20120508-204204.jpg

20120508-204233.jpg

20120508-204316.jpg

20120508-204354.jpg

20120508-204418.jpg

20120508-204457.jpg

20120508-204524.jpg

20120508-204554.jpg

20120508-204619.jpg

20120508-204719.jpg

Sen cyklade jag ner och bort till Tarifa, Europas riktiga sydspets!

20120508-204839.jpg

20120508-204907.jpg

Klippan

Jag nådde mitt mål för resan kl 12.30 idag! Det krävdes en sista klättring på 500 meter för att nå toppen av klippan. Totalt blev det 5834 km från Treriksröset till toppen av klippan i Gibraltar. Jag återkommer lite senare med en mer ingående berättelse av sista dagen på äventyret!

20120507-143101.jpg

Disktrasa del 2

Om ni har hängt med på bloggen ett tag så vet ni kanske att jag avfärdade tanken på att ta med en resehandduk när jag fick veta att en disktrasa fungerar lika bra och väger avsevärt mycket mindre. Det beslutet ångrar jag inte. Disktrasan har varit helt suverän att ha för att torka kroppen efter en dusch, torka bort kondens i tältet, tvätta cykeln och idag som badlakan. Jag tog nämligen ett premiärdopp i Malaga idag, där jag i tillägg träffade fina Kristin från Sundsvall. Vi hängde på stranden, åt god mat och pratade. Det blev en riktigt bra paus från dagens cykling som annars tagit mig 21 mil närmare målet. Det innebär att jag nu har 5 mil kvar till Gibraltar. Har slagit upp tältet och inväntar ljuset för att kunna trampa in och klippa målsnöret runt lunch imorgon!

20120506-232716.jpg

20120506-232758.jpg

20120506-232820.jpg

20120506-232854.jpg

20120506-232927.jpg

20120506-232956.jpg

20120506-233019.jpg

20120506-233122.jpg

20120506-233152.jpg

Fartsyndare

Det är i bergen man hittar dem. I färgsprakande dräkter far de fram genom landskapet, oftast flera tillsammans. Ett susande, ibland tickande ljud avslöjar att de närmar sig med ilfart. De utstrålar styrka, glädje och frihet. Jag syftar så klart på landsvägscyklisterna! Idag har jag sett fler cyklister än totalt på hela resan. Men så har jag också färdats på vad som kanske kan räknas till Spaniens bästa cykelvägar. I mil efter mil har perfekta asfaltsvägar lett mig fram genom det dramatiska landskapet, även kallat Sierra Nevada. Jag är ingen förespråkare för fortkörning i allmänhet, men när man spränger hastighetsbegränsningen på en cykel så måste jag erkänna att det känns rätt bra. Först när jag närmade mig 70km/h utför backarna så slog jag på bromsen. Någon övre begränsning i fart tycks dock inte finnas i dessa backar för den som har mod nog att stå på. Men även höga berg har sina rötter vid havet och det var först där som jag stannade upp. Jag går till sängs som en vindpinad och lycklig fartsyndare!

20120505-213626.jpg

20120505-213703.jpg

20120505-213734.jpg

20120505-213806.jpg

20120505-213835.jpg

20120505-213906.jpg

20120505-213938.jpg

20120505-214020.jpg

20120505-214047.jpg

20120505-214113.jpg

20120505-214132.jpg

20120505-214229.jpg

Se Vende

Jag har absolut inte bra koll på det ekonomiska läget i Spanien. Jag har dock förstått så pass mycket att jag törs säga att det är hårda tider just nu. De spanjorer som jag träffat tycks alla använda samma ord för att beskriva situationen, nämligen ”crisis”. man behöver ju inga större kunskaper i det spanska språket för att förstå innebörden i ordet. Det står alltså rätt illa till med ekonomin i landet. Personligen så märker jag det tydligast när jag kommer en bit utanför de stora städerna. På landsbygden känns det som att mycket har stannat upp. Det kan vara husbyggen som lämnats halvfärdiga eller restauranger och affärer som bommat igen. Det som allra mest sticker ut och visar att läget inte är bra är alla skyltar som proklamerar ”Se Vende”. Det mesta tycks vara till salu. Marken, hus, bilar, affärer, restauranger m.m. Oftast är det så klart hus och mark som är ute till försäljning och det är inte sällan som husen är under konstruktion och ofärdiga. Kanske kan landsbygdens förfall delvis förklaras av den allmänna urbaniseringen som pågår i världen, men inte helt. Att krisen känns extra påtagligt ute på landsbygden måste bero på att en kris slår hårdast mot just de små rörelsens. Förut när folk hade mer i plånboken så gick det att överleva genom att driva ett litet café, en lokal osttillverkning eller en restaurang. Nu när människor måste vrida och vända på varje krona så konsumerar de så klart mindre. När man väl handlar något så tittar man på prislappen och förpassas således till de stora kedjorna som kan pressa priserna pga stora volymer och sämre kvalité. Kortsiktigt sparar konsumenten några kronor, men långsiktigt kanske grannen (som drev den lokala butiken) blir utan arbete och kostar samhället mer i utebliven skatt och produktion. Det är såklart långt ifrån hela lösningen, men att handla lokalt känns som ett litet steg mot en ljusare framtid. Jag har inga belägg för det jag skriver och kanske är jag ute på tunn is, men det är så jag upplever det. Just för att jag upplever det på det här sättet så försöker jag att tänka efter när jag konsumerar. Jag åker förbi de stora restaurangkedjorna och matbutikerna och söker hellre upp små lokala ställen. Dels känns det bättre utifrån ovan nämnda perspektiv, men sen blir även upplevelsen bättre. Ikväll gör jag det lilla jag kan för att landsbygden ska leva vidare. Jag konsumerar tapas på en genuin Spansk restaurang. Det känns inte bara bra, utan det smakar även fantastiskt!

20120504-215330.jpg

20120504-215351.jpg

20120504-215439.jpg

20120504-215500.jpg

20120504-215529.jpg

20120504-215547.jpg

Pisto

Igår träffade jag ett gäng semestrande svenskar som jag åt en sen lunch med. Kul med häng och att snacka lite svenska. Senare på kvällen mötte jag ensamcyklisten Ivan från Cadiz som bjöd på en traditionell spansk rätt i form av Pisto, tillagad på stormkök mitt på stranden. Ivan var en trevlig snubbe och kom med många goda råd inför mina avslutande dagar. För nu är det faktiskt inte många dagar kvar. Jag befinner mig just nu i Garrucha vid kusten. Har bestämt mig för att göra en liten tripp in i landet en stund och kanske få en glimt av bergen i Sierra de los Filabres. Det blir bara en kort stund för sen är planen att röra mig ner igen mot Montril, Malaga och slutligen Gibraltar. Det är nära nu!

20120504-145754.jpg

20120504-145819.jpg

20120504-145846.jpg

20120504-145907.jpg